Ska man göra en liten astrologiskola så måste den ju inkludera en skrift om astrologins historia. Det finns ingen omväg kring det. Kontentan här är att astrologi är gammalt som gatan och att studier om planeter och stjärnor ur ett astrologiskt perspektiv uppstått i flera kulturer oberoende av varandra.
Astrologins historia är både lång och komplex. Den är en spegel av hur människans syn på universum, vetenskap och andlighet har förändrats genom årtusendena.
Grunderna till astrologi föddes troligen i Mesopotamien för mer än 4000 år sedan. Då stod präster på tempeltaken och betraktade himlen.
Planeterna och stjärnorna var inte bara ljuspunkter, de var budbärare. Rörelserna skrevs ner på lertavlor, och snart började man tolka dem som tecken på vad som skulle ske på jorden: kungars öden, krig, väder och skördar.
Astrologins tidiga rötter – Mesopotamien, Egypten och Grekland
De äldsta horoskopen vi känner till är inskrivna på lertavlor från 400-talet f.Kr., men redan tusen år tidigare hade man systematiska listor över sol- och månförmörkelser.
Från Mesopotamien spred sig idéerna vidare. I Egypten smälte astrologin samman med en redan rik tradition av symboler och gudar. Solens resa över himlen speglade liv och död, och man började forma den zodiak vi fortfarande använder i dag. Ett av de mest kända exemplen är Dendera-zodiaken, en stjärnkarta från omkring år 50 f.Kr., som än i dag finns bevarad på Louvren i Paris. När Alexander den store erövrade Egypten möttes den babyloniska traditionen och grekisk filosofi i Alexandria – en smältdegel som lade grunden till den västerländska astrologin.
Grekerna förde astrologin in i en mer systematisk form. Filosofer och vetenskapsmän som Ptolemaios skrev ner reglerna i böcker som Tetrabiblos, där planeterna fick sina betydelser och astrologin sin struktur.
Det är också härifrån vi fått själva ordet ”planet”, från grekiskans planētos, som betyder ”vandrande stjärna”.
Grekerna såg nämligen att vissa ”stjärnor” inte stod stilla i stjärnbilderna, utan rörde sig över himlen. Här föds idén om att himlen inte bara visar omen, utan också verkar genom kosmiska influenser -krafter som formar livet på jorden. Det är här den hellenistiska astrologin växer fram – en modell med zodiaken, hus, aspekter och planetära styrkor. Den utgör fortfarande grunden för västerländsk astrologi.
Parallella traditioner – Indien, Kina och Centralamerika
Astrologi är en global företeelse med olika historiska rötter. I Indien utvecklades samtidigt Jyotish, den vediska astrologin, med sina egna tekniker och sin egen filosofi. I Kina växte ett annat system fram, mer inriktat på tidens cykler, yin och yang och de fem elementen. Den kinesiska astrologin var också nära kopplad till kejsarens roll – himlen sågs som en spegel av ordningen på jorden, och om stjärnorna ”visade missnöje” kunde det tolkas som att kejsaren förlorat sitt mandat att styra. Maya och Aztekkulturen i Centralamerika hade avancerade kalendrar, där sol- och måncykler samt planeten Venus, spelade en avgörande roll både i jordbruk och religion. I Nordamerika har arkeologer funnit strukturer och stenanläggningar som fungerade som sol- och stjärnkalendrar, exempelvis vid Cahokia Mounds.
Trots att dessa kulturer inte hade direkt kontakt med varandra kom de fram till samma grundtanke: att himlen speglar människans liv.
Astrologi i Romarriket, den islamiska guldåldern och renässansen
När Romarriket växte blev astrologin ett självklart verktyg i både politik och vardag. Senare, under den islamiska guldåldern, togs de grekiska skrifterna om hand av arabiska lärda. De utvecklade metoderna, skrev kommentarer och skapade nya tekniker. Många astrologiska termer vi använder än idag – som ”almanacka” och ”azimut” – kommer från arabiskan. Genom dessa översättningar nådde astrologin återigen Europa, där den blomstrade under renässansen. Då hade kejsare, påvar och kungar ofta egna astrologer, och de stora vetenskapsmännen – som Kepler och Galileo – såg ingen skarp gräns mellan astronomi och astrologi.
Modern astrologi – från Jung till dagens planetmönster
Med upplysningen förändrades spelplanen. Vetenskap och religion började separeras, och astrologin trängdes undan. Trots det dog den aldrig ut. På 1800-talet väcktes intresset på nytt i takt med att mystik och esoteriska läror blev populära. Det var också under den här tiden som de första astrologiska tidskrifterna började ges ut för en bredare allmänhet, vilket bidrog till att astrologin blev mer ”demokratisk”.
Astrologin blev mer personlig inte bara en fråga om rikens öden, utan om varje människas själ och utveckling.
I den här nya tiden kliver psykologen Carl Gustav Jung in. Han såg astrologin som ett språk för det omedvetna – ett sätt att förstå arketyper och inre mönster. För Jung handlade astrologin om självkännedom.
Samtidigt började man använda de moderna planeterna – Uranus, Neptunus och Pluto – som upptäckts först 1781, 1846 och 1930. Inom modern astrologi använder man sig av alla planeter även de nyupptäckta. Dessa planeter ger en ännu rikare och mer mångbottnad bild, anpassad till en tid där individens inre liv står i centrum.
Astrologi som språk och symbolsystem – förståelsen av mönster
Astrologi har alltid varit ett språk byggt på symboler – en kod som gjorde det möjligt för människor, även de som inte kunde läsa, att förstå tidens rytmer och livets mönster. Att lära sig astrologi är inte som att läsa en vanlig bok från början till slut. Det är snarare som att kliva in i ett system som både är enkelt och oändligt komplext på samma gång.
Man kan jämföra det med schack: reglerna är tydliga, pjäserna är få men kombinationerna, mönstren och strategierna kan studeras i en livstid utan att man någonsin blir färdig. Eller som matlagning: ingredienserna är begränsade, men varje kock, varje tillagning och varje smak ger en ny upplevelse.
Astrologi är ett system som ständigt utvecklas i takt med att du utvecklas. Och kanske är det just därför det har överlevt i tusentals år – för att det alltid finns fler lager att upptäcka, fler nyanser att förstå, fler rätter att smaka på. Det är aldrig färdigt. Och det är just i detta oändliga utforskande som dess styrka ligger.
Så när någon säger att astrologi är en modern trend, kan vi lugnt konstatera att den är allt annat än ny. Den har funnits i olika former i nästan varje kultur vi känner till, som en gammal gata som hela mänskligheten vandrat på, ibland slingrig, ibland rak men alltid där under samma stjärnhimmel.
/Planetprat
För dig som vill fördjupa dig i astrologins historia finns det både lättillgängliga och mer akademiska källor. Här är några tips:
Lättillgängligt:
- The Astrology Podcast – Avsnitt om astrologins historia (Chris Brennan)
Ett långt och ingående avsnitt (~2 h 40 min) där astrologins historia tas upp i detalj. Utmärkt för dig som vill lyssna på resonemang och exempel i ett lättare format. Finns även på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=AWDq6zJVX34 - Nicholas Campion – A History of Western Astrology (Volym I & II)
Ett översiktsverk som visar astrologins roll i västvärlden, från forntid till modern tid. Volym I tar även upp de tidigaste ursprungen. Mer lättillgängligt än vissa andra akademiska böcker.
Fördjupning:
- Chris Brennan – Hellenistic Astrology: The Study of Fate and Fortune
En gedigen och detaljerad bok som täcker hellenistisk astrologi. Akademisk och tung, men ett standardverk för den som vill nörda ner sig ordentligt. - Ellen McCaffery – Astrology: Its History and Influence in the Western World
Fokuserar på astrologins kulturella, konstnärliga och vetenskapliga påverkan i västvärlden genom tiderna.